onsdag=loppisdag

Idag har jag loppat. Det var en perfekt dag för sådant - vädret var tjusigt och lagom varmt (inget svett och stånk i provrummen), det fanns pengar på kontot och eoner av tid.
Detta fyndade jag:

En fryspåse med 20 nystan (det heter tydligen "pelotes" på franska..)
rostrött akrylgarn för en hundralapp. Som hittat!

En tjusig bok som jag inte tänker läsa. Den ska bli ett väggur i stil med de som Hilda Grahnat säljer på sin hemsida.

En till tjusig bok som jag inte tänker läsa. Men den var så vansinnigt snygg så jag kunde inte låta bli den. Det är tydligen en biografi om Hemmingways sista tio år i livet. Peppigt...

En fantastisk rosa kjol med små vita hjärtan - perfekt för de där tokvarma sommardagarna när man egentligen bara vill gå naken, men inte gör det av sedlighetsskäl.

Den perfekta blusen! Lagom stor utan att vara bylsig och luftigt lätt i solen. Tänkte använda den som mönster och sy upp några till blusar i andra tyger.

Dessutom har jag börjat leta små virkade dukar i klatschiga färger som jag tänkte sy ihop till en härligt myllrande löpare som man kan ha på ett bord eller en byrå t ex.
Nästa gång jag går på loppis ska jag leta efter en byrå att ha under löparen. Det är det allra bästa med att flytta - man får titta på nya möbler! Och dregla. Och drömma...

pappskalle

Idag när jag hade öppningspass kom det in en trebarnsfamilj på resande fot. De tre flickebarnen for runt och konstaterade att de ville ha alla sakerna i butiken. Efter ett tag går mamman med på att de kan få en varsin anteckningsbok. En av tjejerna utbrister "pappa pappa, jag vill ha en såndär bok som man kan läsa i!". Pappan svarar "men vad har vi sagt om det där? Böcker blir man dum i huvudet av, vet du väl." Jag hoppas verkligen att han skämtade. Han måste ha skämtat. Och haft ett grymt pokerfejs.

talking that talk

Som bokhandelsbiträde på en tågstation förväntas man fylla många funktioner. Man ska kunna berätta var allting ligger, veta hur och när tåg går och så ska man helst sälja allting från hörlurar till landsortstidningar. En annan roll man har är lyssnarens. Ack vad många ensamma människor det finns som uppenbarligen verkar tänka: Å, där sitter en ensam flicka i en bokhandel. Jag bara måste berätta om min jobbiga dag/mitt exstensiva intresse för fantasyserier/min vilda ungdom på 60-talet för henne.

Idag hände det igen. En propert klädd äldre man stegade målmedvetet in i den tomma butiken, parkerade sig framför disken och började berätta om sitt 40-åriga yrkesliv inom grafikbranchen och sin förkärlek för just pocketböcker. I början gjorde jag några tappra försök att foga in några meningar här och där, enligt konversationens alla regler. Men till slut gav jag upp, han klarade sig alldeles utmärkt som det var. Det här var nämligen inte en konversation utan en föreläsning.
När han var färdigpratad tackade han artigt och lämnade raskt butiken.

Man kanske skulle föreslå en såndär terapi-divan i butiken?