Som bokhandelsbiträde på en tågstation förväntas man fylla många funktioner. Man ska kunna berätta var allting ligger, veta hur och när tåg går och så ska man helst sälja allting från hörlurar till landsortstidningar. En annan roll man har är lyssnarens. Ack vad många ensamma människor det finns som uppenbarligen verkar tänka: Å, där sitter en ensam flicka i en bokhandel. Jag bara måste berätta om min jobbiga dag/mitt exstensiva intresse för fantasyserier/min vilda ungdom på 60-talet för henne.
Idag hände det igen. En propert klädd äldre man stegade målmedvetet in i den tomma butiken, parkerade sig framför disken och började berätta om sitt 40-åriga yrkesliv inom grafikbranchen och sin förkärlek för just pocketböcker. I början gjorde jag några tappra försök att foga in några meningar här och där, enligt konversationens alla regler. Men till slut gav jag upp, han klarade sig alldeles utmärkt som det var. Det här var nämligen inte en konversation utan en föreläsning.
När han var färdigpratad tackade han artigt och lämnade raskt butiken.
Man kanske skulle föreslå en såndär terapi-divan i butiken?
1 kommentar:
O, jag känner igen typen. Terapisoffa är en idé, eller att man har hörselkåpor på sig som för att demonstrera sitt ointresse.
Ack ja.
Skicka en kommentar