Att desinficera en telefon

Vaknade halv ett. Tog på mig en tröja och hasade runt i lägenheten en stund. Gjorde mig en kopp te, satte på radion och läste om Göran Hägg i senaste Vi-tidningen. När teet var uppdrucket och artikeln slut började jag ånyo hasa runt i lägenheten, uttråkad och totalt oförmögen att ta initiativ till vilken handling som helst. Så brukar mina lediga dagar tyvär se ut: en odyssé i handlingsförlamning. Jag vet inte om det är dagsljuset som gör det. Eller mina hemmafru-ideal som jag aldrig kommer kunna uppfylla. Efter en stund fick jag infallet att jag skulle städa lägenheten (det brukar börja så). Med yrvaken febrilitet började jag gnida runt på den DDR-gråa dialogtelefonen i köket. På radion diskuterades nån konstig katolsk filial med högerextrema tendenser som tydligen har återförsonats med påven. Mycket nöjd med telefonen fortsatte jag att feja på diverse ytor i köket. Men sen kom andra saker i vägen - duschar, facebook och sånt därnt nödvändigt. Resultatet blev att allting såg bedrövligare ut efter mina städförsök, än det gjorde innan, eftersom jag i min tankspriddhet lämnat allt vind för våg. Shame on me.

Vid det dagliga Ica-besöket några timmar senare blev jag pinsamt varse om en av mina synnerligen framträdande ovanor: nynnandet.
Jag nynnar helt ohämmat ofta medveten om det, men inte alltid visar det sig. När jag räcker fram avin för paketet som jag ska hämta, säger killen i kassan "ja, jag får väl fortsätta på melodin du nynnar på senare ikväll". Jag står som ett levande frågetecken! Det visar sig att jag har stått och nynnat på tetrismusiken, men i huvudet hade jag Nina Simones "Young, gifted and black". Jag var helt inne i den komplicerade ceremonin som kortbetalning innebär.

Läste på en rolig blogg idag, killen hade gått in för det här med listor. Då insåg jag att jag med mitt listdille omedelbart måste bidraga med en dylik. Det här blev min lista.

Konstigaste beteendena under min barndom:
1.Petade ner halvuppätna smörgåsar under frysen för att slippa utskällning (jag hatade mat).
2.Dödsångest över att jag hade glömt bort hur themesongen i "Dumbo" gick.
3.Vred armen ur led på mig själv i ren trots när min far bestämt skulle guida mig till toaletten.
4.Skaffade mig urinvägsinfektion eftersom jag ofta fann det överflödigt att gå och kissa fast jag var grymt kissnödig.
5. Ofta förekommande dejá vu-upplevelser. Precis det här har jag upplevt förut..eller?

Let's take a walk - down Valhallavägen

Om man är ledsen och nedstämd och det är sjuttiotal och man har ett gäng måttligt intresserade barn i varierande ålder från Adolf Fredriks musikklasser (eller nåt) i släptåg, finns det inget som är så uppiggande som en promenad på Valhallavägen. I alla fall enligt Lee Hazlewood. Kanske värt ett försök??

Ett - 1 - glas rödvin är allt som krävs för att jag ska förvandlas till en bultande filt. Tung, slapp och luddig.

Jag måste se mera Elvis-filmer.

jag, nancy och lee

En dag i klumpighetens tecken, som brukligt är när jag har öppningspass. Knappt öppna ögon, stripigt hår, kalla klantiga händer, svettiga armhålor och en andedräkt som jag låtsas komma från nån annan - jag måtte vara en syn för gudarna! Men istället är jag så rasande trevlig att inte ens den mest stressade, gnetiga kärring kan motstå mitt hjärtliga "hoppas du får en skön läsestund"-leende! För att inte somna av tristess, vrider jag upp volymen när cd-växlaren kommer till Nancy Sinatra. Åh, tänker jag, nu kommer den dära underbara låten som man kan gnola med i! Icke. Inget gnolande här inte, ty de inledande stråkarna bara virvlar längre och längre in i låten utan att man får höra en körtjej ens. Jag mindes bestämt att jag hade hört den här låten - med sång - vid ett tidigare tillfälle i butiken. Till sist blir jag så frustrerad av sånglust att jag böjer mig ner och kikar på de magiska rattarna på stereon. Då får jag syn på en liten gynnare som det står "balance" ovanför. Jag tvekar en sekund. Bestämmer mig för att det är det nog värt och vrider en liten snutt...tadaaaaah! Oooh summer wine sjunger Lee och Nancy. Ridå.

En liten stund senare sitter jag och läser i det tillhörande skivhäftet, eftersom jag aldrig tidigare tillhört Nancys fanskara och därför önskar insupa lite mer kunskaper i ämnet.

Ett rop slinker ur mig när jag kommer till följande mening:

"In 1971, after Lee Hazlewood had begun to spend more and more time with Swedish film maker Torbjörn Axelman at his location ten or so miles north of Visby, Gotland, Nancy Sinatra retired to build a family."

Herregud, det var ju denne Torbjörn som sköt ner min föredetta lärare i dramat på Brucebo utanför Visby för en tid sedan! What are the odds liksom??

Efter all denna excitement blev det spontanfika/-shoppingrunda med grannkollegan. I provbåset på Weekdays insåg jag att a) Jag börjar få en mammakropp - vilket inte är enbart negativt...men inte så kul heller, b) alla kläder var för små och c) att jag såg ut att komma från en fullständigt annorlunda planet än de övriga kunderna i butiken. Det blev inga billiga byxor. Det bidde billiga underkläder med fina tryck istället. Väl hemkommen från detta kommersiella strövtåg tog jag mig i kragen och släpade fram Steve - min symaskin - och började laga och sy upp byxor som blivit liggande i flera månader. Et voilá: TRE par byxor färdiga för användning! Jag känner mig mycket nöjd, på gränsen till självgod.

Justja, hittade ett otroligt fint pysselförkläde - ett sånt med bara en knapp i nacken - på enorma Beyond Retro. Fille, den här posen är till dig!

almost perfect day

Leveransen har precis kommit, och jag far runt som en tätting med alla böcker som ska upp i hyllan. Då susar han in i butiken. Håret i en gråsprängd hockeyfrilla och stora glasögon av åttitalssnitt. "Du" säger han, "vilka böcker säljer ni mest av just nu?". Jag förklarar att de första två titlarna på topplistan samt Obamas självbiografi säljer som smör i solsken. Han frågar lite mer och fiskar boktips. Sedan rotar han runt i sin väska och fiskar upp den bok som han själv läser för tillfället  - en fackbok om antikens kultur. Jag tipsar honom om Steven Saylors deckare i antik miljö och han blir eld och lågor men inser att han måste med tåget. "Tack för det trevliga bemötandet, att du har tid med mig. Ha en trevlig dag!" säger han och rusar iväg. Några timmar senare kommer han ingalopperande fram till mig vid disken, tar min hand och utbrister "jag har precis varit på anställningsintervju! Tack vare att du gjorde mig på så bra humör, tror jag att jag fick jobbet!" det sista nästan viskar han fram sådär oss emellan. Jag önskar honom lycka till och han försvinner ut ur butiken.  Fint va?

När jag efter en slitig dag på arbetet kommer hem, ligger "missnöjesmagasinet" dvs. Mitt i Söderort - gratis lokalblaska - på byrån. Efter en snabb genombläddring, läser jag en artikel om en tjej som gått igenom de flesta ätstörningar man kan ha och som höll på att avlida av sin träningsnarkomani. Fruktansvärt! Och då var hon ändå själv både danslärare och kostrådgivare. Precis bredvid artikeln sitter en stor färgglad annons för viktväktarna!! 

Jag blev så förbannad att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Så himla respektlöst mot den här tjejen och så smaklöst av redaktionen. De hade kunnat lägga den på vilken sida som helst!  Nu ska jag skriva en arg insändare. Yep, that's right! Nytt år, ny energi, nytt engagemang. Få se hur länge det varar...

bäggen är här!

Efter flera års febrilt letande, fann jag den till sist. Där på tradera blickade den upp mot mig från skärmen alldeles brun och rutig och alldeles...alldeles underbar! Jag bestämde mig genast för att den skulle bli min, kosta vad det kosta ville. Det ville kosta 127 pengar. En överkomlig summa för en dyrkad ikon. Nu undrar ni kanske vad i all sin dar jag babblar om? Jag pratar såklart om min nya bag eller "bägg" som den tydligen kallats i vardagslag, enligt säkra källor. Första gången jag stötte på denna väska var i mina älskade Lotta-böcker, i Wahlströms flickboksserie. Den nämndes ganska ofta och fanns också avbildad på några av framsidorna. Jag hade även stött på den i andra illustrerade böcker från 60- och 70-talet, och charmades av denna förädlade form av kasse -  söt, praktisk och hållbar. Inte undra på att de flesta flickor och pojkar verkar ha haft dem som skolväskor!